DRÖMMEN OM VASA

DRÖMMEN OM VASA
Av: Maria Bergström (manus) och Gustaf Lord (bild)
Research: Anne-Lie Sahlin
Bildassistent: Elin Hjulström
Omfång: 44 sidor i färg
Format: 21 cm x 29,5 cm, kartongomslag
Utgivare: Kulturpoolen i Falun 2008
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: 2,5 av 5

Kulturpoolen i Falun har sedan 2005 gett ut seriealbum om svensk historia med Illustrerade Klassiker som förebild. Efter inledande album om Fet-Mats, en ung Selma Lagerlöf och Carl von Linné har författarinnan Maria Bergström nu senast gett sig på att skildra regalskeppet Vasas förlisning i ”Drömmen om Vasa”, illustrerad av Gustaf Lord. Albumet har tagits fram i samarbete med Vasamuseet och säljs bland annat i museets souvenirshop.

Historien cirklar kring den unge pojken Nils, som av en sinkadus och mot sin fars vilja får jobb som skeppsgosse på regalskeppet Vasa. Han träffar tidigt på Hanna, en flicka som förklädd till pojke redan jobbar på skeppet. På en överordnad nivå figurerar amiral Klas Flemming och hans försök att stoppa en jungfrufärd som han misstänker kommer att sluta i katastrof. Det är som upplagt för intressanta konflikter på personnivå med långtgående konsekvenser, och Bergström förvaltar historien väl med vad jag tolkar som rätt bra historisk autenticitet.

Med en sådan god grund tycks det mig då obegripligt varför Bergström skjuter ner historien genom att ta med hunden Fläcken som ett ”komiskt” inslag. Det borde strängt taget inte vara nödvändigt för att få barn och unga intresserade av historia. Kanske kunde Bergström ha kunnat komma undan med Fläckens tankebubblor om historien hade tecknats i en annan stil än den aktuella.

Gustaf Lords teckningar är tyvärr ojämna på många sätt. Flera gånger under berättelsens gång blir det uppenbart att han byter penna, pensel och teknik och att han utvecklas som tecknare under tecknandets gång. Vissa sidor är detaljerade med häftiga perspektiv (särskilt de med själva skeppet), medan andra sidor känns genomslarvade – som om tecknaren bara velat bli klar någon gång. Och om det är tråkigt att rita passager i berättelsen blir de också tråkiga att läsa. Proportionerna på människorna har det också slarvats en del med.

Själva manuset finns det som jag tidigare nämnt inte så mycket att anmärka på, men teckningarna drar ner helhetsbetyget och ger ett splittrat intryck.

David Haglund
[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i februari 2010