JAN LÖÖFS SERIER VOLYM 2

JAN LÖÖFS SERIER VOLYM 2
Av: Jan Lööf
Omfång: 208 sidor varav 51 i färg
Format: 23 cm x 29,5 cm, hårdinbunden
Utgivare: Kartago 2009
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: 5 av 5

Denna andra samling av Jan Lööfs serier är naturligtvis inget mindre än en njutning. De nyare serierna kanske inte hör till det bästa i hans produktion, jag saknar omslagen till albumen, jag vill ha mer sidomaterial, en saftig intervju i stället för de underhållande men ganska magra kommentarer vi får nu. Trots detta är detta en otroligt fin bok.

Serien ”Felix”, som utgör den största delen och den stora behållningen, av den här boken är en av våra främsta serieklassiker. Den är så simpel att man knappt kan tro det, berättad på ett så slängigt sätt att man inte kan annat än älska den. Den inledande texten är som en stor ursäkt, och när man läser kan man inte annat än hålla med. Det känns inte som om den överhuvudtaget har ett skrivet manus, logiken håller inte mer än från stripp till stripp och är ett hopkok på allsköns populärkulturellt allmängods, företrädesvis från fyrtiotalistgenerationens skräphög. Det är Dracula, Fantomen, Tarzan och andra matinéhjältar.

Teckningarna är tveklöst från Jan Lööfs penna, men de är otroligt mycket enklare än de senare mästerligt exakta planscher han utfört i barnboksgenren. Ändå är allt så snyggt tajmat och så koncentrerat att man inte kan annat än älska det. En stor del av charmen i ”Felix” är tempot, den är ursprungligen skriven som strippserie för att publiceras dagligen, och detta sätter sina spår i berättartekniken. Ingenstans stannar Lööf upp för att fördjupa sig i en stämning eller en handling. Det är tre, ibland fyra, rutor i varje stripp och varje ruta är sin egen självständiga enhet. Varje stripp innehåller på klassiskt manér ett element som fångar upp historien i början och ett spänningsmoment i slutet. Och Lööf är verkligen en mästare på att fånga scener i detta lilla format.

”Bellman” har väl inte åldrats lika väl däremot, och Lööf har av okänd anledning färglagt den. Denna mer realistiska stil passar honom sämre, koncentrationen och renodlingen uteblir. Den är, som han själv säger, ett tidsdokument.

Trots små invändningar är detta en fantastisk samling och jag kan bara glädja mig åt att det finns Felixserier kvar nog att motivera ytterligare en bok.

Henrik Halvarson
[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i februari 2010.]