FULL METAL ALCHEMIST NR 12–14

FULL METAL ALCHEMIST NR 12–14
Av: Hiromi Arakawa
Översättare: Simon Lundström
Omfång: 192 sidor i svartvitt
Format: 11,5 cm x 17,5 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Bonnier Carlsen 2008–2009
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: 3 av 5

Vid det här laget känns det enklare att hänvisa till de tidigare recensionerna (volym 1–6 och 7–11) när det gäller ”Full Metal Alchemists” grundhandling. Inte minst för att bröderna Elrics sökande inte märks av så mycket i dessa volymer – för tillfället har de mer akuta saker att tänka på. Vid det här laget är dessutom frågan – förutom ”Vad händer i dessa volymer?” – snarare hur mycket den nytillkomne läsaren förstår av vad som pågår. Nu är jag väl inte rätt person att uttala mig eftersom jag läst volym 1–6 och skummat 7–11, men volym 12–14 känns inte som en idealisk startpunkt.

Den sammanfattning som finns talar bara om utgångspunkten/grundhandlingen och inte vad som hänt sedan dess – och det är en hel del. (Bland annat har man sedan länge passerat den punkt där mangan och animen (som går på ZTV) går skilda vägar.) Skurkar, planer och hemligheter har avslöjats och ersatts av andra, nya karaktärer har tillkommit och även om det inte är non-stop action rullar det på utan längre avbrott eller allt för tydliga, oviktiga sidospår.

En hel del av handlingen i de här volymerna kretsar kring de nytillkomna Lin Yao och May Chang och exakt vilka de förra är och vad de gör där har förklarats i tidigare volymer (som namnen antyder härstammar de från ”FMA”-världens motsvarighet till Kina, medan historien utspelar sig någonstans i dess motsvarighet till Europa – jag vill minnas att det sagts Storbritannien, men landet har en führer…). Därmed inte sagt att bröderna Elric och deras umgängeskrets på något sätt ignoreras – det är ju genom att bli inblandade i den senare som nykomlingarna blir en del av seriens handling och det händer nog så dramatiska saker på andra ställen. Ur ett bredare perspektiv händer något av det mest dramatiska i ett sammanträdesrum där ingen ens höjer rösten.

”FMA” är en serie som i grund och botten ”min typ av serie” (äventyr i ett alternativt trettiotal med förmågor på gränsen mellan magi och superkrafter) och jag kan inte komma på någon bra anledning till att jag inte följt den så noga som jag borde. Jag har också svårt att tro att särskilt många börjar läsa ”FMA” helt oförberedda med start i någon av dessa tre volymer och ännu svårare att tänka mig att just dessa volymer skulle få någon att sluta läsa den. Följaktligen kan jag inte göra annat än att fortsätta rekommendera serien till dem som redan läser den och uppmana de som blir nyfikna att börja med en tidigare volym, till exempel den första.

Hans Holm
[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i februari 2009.]