YU-GI-OH! NR 26

YU-GI-OH! NR 26
Av: Kazuki Takahashi
Översättning: Magnus Johansson
Omfång: 192 sidor i svartvitt
Format: 11,5 cm x 17,5 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Bonnier Carlsen 2008
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: 2 av 5

Som alla mangakännare säkert vet tog ”Yu-Gi-Oh!” tog snabbt vid där ”Pokemon” slutade. Både ”Pokemon” och ”Yu-Gi-Oh!” är populära mangaserier som adapterats som animé. De går ut på att lyfta fram spelprodukter. I ”Yu-Gi-Ohs” fall är det spelkort. Resultatet blev en succéartad affärsidé och spelkort och t-shirts sålde världen över. Animéserier gjordes och mangan sålde som smör i solen. Men är mangan verkligen så bra?

Mangan handlar som bekant om Yugi och hans vänner som tävlar med spelkort. Tävlingarna är dock av den mer rafflande sorten i och med att man faktiskt kan dö. Sedan händer det egentligen inte så mycket. Det finns en lös röd tråd om mystiska millennieföremål, men det är spelduellerna som är mangans primära handling. Men trots den repetitiva handlingen har mangan utvecklats och blivit mer underhållande ju längre den hållit på. Men bara för ett tag. På sistone har den gått på repetitiv tomgång. Volym 26 är inget undantag. Trots att Mai blivit bokstavligt talat utslagen går tävlingen vidare och det är dags för fjärde duellen. Men vem är egentligen Seto Kaibas duellant?

Men jämför man med liknande mangaserier som ”Beyblade” av Maja Kipatsi, ”Duel Masters” av Shigenobu Masumoto och ”Street Fighter Alpha” av Masahiko Nakahira inser jag att ”Yu-Gi-Oh!” trots allt hör till de bättre i sin genre. Därtill är den vältecknad. Men det räcker inte då serien blivit för utdragen. Den relativt tunna handlingen håller inte i över 30 volymer.

Daniel Gustavsson
[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i februari 2010.]