HERMANNS HEMGRUPP

”Hermanns hemgrupp” är något så ovanligt som en sympatisk, religiöst inriktad serie. En serie för dem som provat på att delta i en kristen cellgrupp, bönegrupp eller husförsamling – eller bara vill veta hur det skulle kunna vara.

text av Hans Holm

Trots att de egentligen inte har närmare likheter än serieformen och troende upphovsmän känns det naturligt att jämföra ”Hermanns hemgrupp” med ”Mangabibeln” (se recension i Bild & Bubbla 175). ”Mangabibeln” är, åtminstone delvis, avsedd att presentera ”Bibeln” och dess budskap för dem som inte känner till det, i synnerhet ungdomar, men uppskattas förmodligen mer av redan troende.

”Hermanns hemgrupp” å andra sidan är uttryckligen av, för och med troende – till den grad att förlaget närmast bad om ursäkt för att en del saker förutsatte vissa referensramar – men borde kunna uppskattas av alla utom de mest parodiskt rabiata ateister och fundamentalister.

Det kan vara för att ”Mangabibeln”, av förklarliga skäl, handlar om bibliska figurer och att dessa framställs som det mest urhäftigt urhäftiga man kan tänka sig för att locka kidsen, medan ”Hermanns hemgrupp” handlar om vanliga dödliga med tvivel, köttslig lust och konflikter inom gruppen (som valet mellan att gå ut och evangelisera eller bara sitta inne och mysa). Speciellt Hermann själv, eftersom det i egenskap av huvudperson är hans tankar och inre monologer vi får ta del av när det är tal om sådant.

Det underlättar kanske om man vet vad en hemgrupp är, men själva grundtanken (vad en hemgrupp är och gör) tycker jag framgår av serien. När det gäller referensramarna, får jag det till att vara närmast på nivån ”Va? Fanns det en obskyr kristen referens där?”, men jag kanske överskattar gemene mans bibelkunskaper. Kanske finns det för mig dolda referenser som ger en helt ny dimension till serierna, bortom sådant som brinnande kruktörnbuskar (äkta törnbuske från Sinai), men det känns inte värre än till exempel fotbollsreferenserna i ”Pondus”. Den enda ”dolda” referens jag känner till (avslöjad av översättaren/förläggaren) är hamstern Halldorfs namn, uppkallad efter pingstprofilen Peter Halldorf. (I originalet är han uppkallad efter den amerikanske pastorn Bill Hybels.)

Stundtals ligger serien nära parodin och här demonstreras kanske också principen om ”vem som får/kan skämta om vem/vad”. I andra händer hade det kunnat bli väldigt fel med serier där kristna reagerar på en plötsligt brinnande krukväxt eller berättar om sin plan för att omvända/frälsa tillräckligt många för att bilda en ny församling och bygga en riktigt imponerande (och dyr) kyrka (känsligare kristna kretsar har tydligen uttryckt tveksamhet mot den bild de tycker sig se i den senare). I ”Hermanns hemgrupp” fungerar det däremot, inte minst för att serien är riktad till samma grupp som den handlar om och avsnittens poänger inte är att kristna är vidskepliga och lättövertygade får som ser Gud överallt eller kallt beräknande konspiratörer med en dold agenda. Detta gör också ”Hermanns hemgrupp” till en mycket sympatisk serie. Oavsett anledningen saknar den i stort sett skämt på andras bekostnad – inga ateistiska stormän eller vilseledda vantrogna görs narr av i denna volym – de olika personligheter och åsikter som finns inom hemgruppen räcker långt.

HERMANNS HEMGRUPP
Av: Thees Carstens
Översättare: Erik Kjellberg
Omfång: 110 sidor i svartvitt/färg
Format 125 × 190 mm, mjuka pärmar
Utgivare: Kjellbergs förlag 2008
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: [uppgift saknas]
ISBN: 978-91-976446-3-1

[Ursprungligen publicerad i B&B 179 (2009). Återpublicerad på Seriefrämjandets webbplats i oktober 2009.]