ROCKY 10 ÅR: SAMLADE SERIER 1998–2008

Det första årtiondet med Kellermans slackervovve firades med ”Rocky 10 år – Samlade serier 1998–2008” – en bjässe till bok med strippar, seriesidor och omslag från de tidigare samlingsalbumen (nr 1–13) samt Rocky Magasin.

text av David Haglund

Allt skrivet om ”Rocky” brukar nästan ofrånkomligen innehålla ett avsnitt om hur serien till stora delar är baserad på Martin Kellermans eget liv, och om hur han lämnar ut både sig själv och sina vänner.

Det är svårt att komma runt, för i samlad form blir det än mer intressant och tydligt att serien ingalunda är statisk vare sig hantverksmässigt eller tematiskt – vi får inte bara följa en series utveckling, utan även ett liv och en person under loppet av ett decennium. Jag ser en tydlig personlighetsutveckling – från yster yngling (nåja) till mogen man (nåja), med alla de problem som hör ihop med olika faser i livet. Igenkänningsfaktorn är hög för mig, särskilt när det gäller den mer mogne och tröttare Rocky, och jag tycker att det finns fog för att tala om ”Rocky” som en generationsroman för oss sjuttiotalister.

Definitionen av en generationsroman är lite flytande, men i princip rör det sig om skildringar av unga människor som ofta fångar såväl den rådande tidsandan som de tidlösa problemen. Själva urdefinitionen av generationsromanen brukar inom litteraturen vara ”Jack” av Ulf Lundell. I serievärlden kan man lyfta fram självbiografiska serier av Mats Jonsson (till exempel ”Hey Princess”), men om man ska gå till samma genre som ”Rocky” kanske en jämförelse med Charlie Christensens nittiotalsdokument ”Arne Anka” ligger närmare till hands.

Martin Kellerman jobbade extra på Tago förlag samtidigt som ”Arne Anka” hade sin storhetstid, och hade möjlighet att studera både Christensens och Joakim Pirinens arbete och framgångar på nära håll. I den avslutande intervjun i samlingsvolymen säger Kellerman själv att han tack vare det ”visste liksom mekanismerna om någonting slog igenom, vilka led som skulle komma”.

”Rocky” kom till 1998 efter att Kellerman blivit dumpad, vräkt och arbetslös. Serien fick en blygsam början med några strippar i Metro innan populariteten sköt i höjden och dagspresserien avknoppades i samlingsböcker, teaterpjäser, eget magasin, och nu senast en animerad film.

”Arne Anka” kom till 1983, då Christensen befann sig i en liknande situation. Serien om den försupne och cyniske konstnärssjälen gick först i den sporadiskt utkommande 399 innan den fick vind i seglen när den publicerades i facktidningen Metallarbetaren. Efter det rullade det på med publicering i Galago, samlingsalbum och en teaterpjäs med Robert Gustafsson i huvudrollen.

Arne blev ett kultfenomen, en pricksäker satir över nittiotalet innan den lades ner 1995 (återuppväckelsen på 2000-talet tycker jag inte har riktigt samma fräschör). Särskilt läsvärd och tidlös tycker jag att ”Bombad och sänkt” (1993) var, Arnes självbiografi som lånat drag av Christensens eget liv. Men ”Arne Anka” var egentligen inte självbiografisk på samma sätt som ”Rocky”. Christensen skriver själv på sin webbplats:
”Arne var aldrig något självporträtt. Som jag påpekat tidigare började han som en parodi på det stockholmska 70–80 tals-avantgarde som gick på ställen som Röda Rummet. (…) Jag lade förvisso in vissa delar av egen tillvaro i serien, även om detta ’jag’ inte alltid kom just ur Arnes mun. Man kan möjligtvis hävda att varje Arnesida som helhet, att sensmoralen är min egen, medan mycket av det som Arne spyr ur sig är saker som jag ibland låtsas som om jag inte hör. För det mesta speglar Arne argument som är dagsaktuella, och gör sig till tolk för kommentarer jag hör ur andras munnar. Att arbeta med Arne Anka är att utöva antropologi i serieform.”

Arnes åsikter är som sagt inte alltid så rumsrena eller politiskt korrekta, men det är de heller inte i ”Rocky”, som ofta baseras på kommentarer fällda i Kellermans närhet. Även om det slarvats med stavningen på sina ställen, kanske inte alltid helt oavsiktligt, så flyter talspråket i ”Rocky” alltid naturligt och dialogen är ofta klockren som tidsspegel. Faran med tidsbunden satir är ju annars att den blir obegriplig med tiden, men så är inte fallet här – åtminstone inte ännu – eftersom ”Rocky” oftare behandlar allmänna händelser än specifika händelser. En viss övermättnad på arrogans, cynism och dryghet kan emellertid infinna sig hos läsaren. Så här i samlad form blir det än tydligare – inte minst på grund av strippserieformen – så boken gör sig nog bäst vid läsning i mindre doser.

För både ”Arne” och ”Rocky” gäller att slutrutan ofta saknar en klassisk punchline, de stora komiska poängerna skördas i själva dialogen och argumentationen, i resan, i livet självt. Men där Arne som rollfigur egentligen inte engagerar eller väcker särskilt mycket sympati finner jag att fallet är det motsatta med Rocky.

Ju mer jag läser om Rocky och hans vänner märker jag att jag bryr mig om dem. Jag undrar vart de har tagit vägen när de inte varit med i serien på ett tag, och tycker mig skönja deras karaktärsdrag (även om de har filtrerats genom Kellermans eget huvud först). Det intressanta i serien är just relationerna och den ibland oavsiktliga komik som de ger upphov till. Människan hamnar i fokus, i all sin skröplighet, med alla sina brister.

Identifikationen och igenkänningen förklarar Kellerman så här i boken:
”Allas liv är väldigt ooriginella. Man lever ändå samma liv i stort sett, alla faktorer finns med, men i olika grad. Om man skriver något internt, men gör det ärligt, så blir det allmängiltigt.”

Oavsett om man vill betrakta samlade ”Rocky” som en generationsroman eller inte så appellerar den enligt min erfarenhet till människor i alla åldrar. Är det något som alla på jobbet fnissar åt och visar för varandra så är det just dagens Rocky-stripp. Som Kellerman själv skriver:
”Även om man inte är börsmäklare så kan man kolla på filmen Wall Street. Eller en film om en pundare, den behöver man ju inte vara pundare för att uppskatta.”

Därför rekommenderas denna samling varmt till alla. Det enda man kan anmärka på är att några enstaka strippar inte verkar vara publicerade i kronologisk ordning, men helhetsomdömet blir ändå att detta är en prisvärd praktutgåva av en serie som säger något om den tid då den kom till.

ROCKY 10 ÅR: SAMLADE SERIER 1998–2008
Av: Martin Kellerman
Färgläggning: Alf Steinsvik
Intervjutext: Nils Åkesson
Grafisk form: Thomas Olsson och Johan Melbi
Omfång: 760 sidor i färg
Format: Inbunden bok med skyddsomslag
Utgivare: Kartago förlag 2008
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: [uppgift saknas]
ISBN: 987-91-86003-036

[Ursprungligen publicerad i B&B 179 (2009). Återpublicerad på Seriefrämjandets webbplats i oktober 2009.]