Sef
::Hem ::Bild & Bubbla ::Om SeF ::Nyheter ::Recensionsarkiv ::Kalendarium ::Kontakta oss ::Aktuella projekt ::Utgivning

GALAGO NR 94–95

Galago nr 94-95
GALAGO NR 94–95
Av: Simon Gärdenfors, Liv Strömqvist, Mats Jonsson, Marcus Ivarsson, Eva Björnstrand, Åsa Grennvall, Anders Nilsen, Jan Lif, John Andersson, Julia Thorell, Jeffrey Brown, Lena Ackebo, Nanna Johansson, Sofia Olsson, Eamon Espey, Stina Johnson, Ruben Vargas Dahlstrand
Översättning: Fabian Göransson, Mikael Weichbrodt och Marcus Nyblom (nr 94)
Redaktör: Mats Jonsson (nr 94) respektive Johannes Klenell (nr 95)
Omfång: 200 sidor i svartvitt (nr 94) respektive 100 sidor (varav 20 i färg och 80 i svartvitt (nr 95))
Format: 17 cm x 24,5 cm (nr 94) respektive 21 cm x 30 cm (nr 95)
Utgivare: Ordfront Galago 2008 (nr 94) respektive 2009 (nr 95)
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: 2 av 5

Galago har haft många skepnader genom åren, framför mig har jag skiftet mellan den lilla antologin i bokform och den stora i magasinform. Innehållsmässigt skiljer de sig väl inte så där våldsamt mycket åt.

I nummer 94 gör Simon Gärdenfors sina vanliga Nybuskisrutor, som inte kan annat än tråka ut mig. Liv Strömqvist är bäst när hon gör rena debattartiklar i serieform, när hon är som argast. I ”Tjejkväll i tredje riket” lutar det mer åt satir, och hon förlorar en smula skärpa. Mats Jonsson har varit i Arvika. Jaha. Marcus Ivarsson skriver om knark. Nähä?

Det första intressanta stoppet är Eva Björnstrand, vars tunga grafiska svärta stoppar upp läsningen en stund, men det rör sig om en finstämd lek med hårdkokta ikoner utan vidare mycket substans. Åsa Grennvall gör en elegant och mycket trevlig bagatell om Facebook, en enkel observation från vardagen. Anders Nilsen står för en av numrets höjdpunkter i sin ordlösa och mycket vackra ”Lois & Clark” som vinner på att den verkligen vågar dra ut på den minimala handlingen i tid över flera sidor, och stanna i den känsla han förmedlar. Jan Lif är sin enkelhet en uppfriskande favorit. Inget knark och inga pedofiler. John Andersson fattar jag som vanligt inget av, men jag skrattar i alla fall litet förvirrat inombords. Är detta roligt?

Julia Thorell gör en dramatisk starkt spänd uppgörelse med sin mor. Den stora favoriten i detta numret är annars Jeffrey Browns ”Snälla sluta inte”, en otroligt känslig och inkännande serie om relationers knöligheter, långt från den hårdkokta distans som är så vanlig i dagens Galago. Det är det här jag vill ha mer av i Galago!

Det känns som om det var länge sen jag läste Lena Ackebo, men här är hon i alla fall högform, oerhört lyhörd för nyanser i dialogen, som breder ut sig föredömligt på inte mindre än sexton sidor. Nanna Johanssons proggiga plakatserier faller platt för mig. Jag vill bara ha någonting som tänder till, någon vändning, något oväntat. Eller i alla fall lite befriande raseri.

Sofia Olsson gör i ”I alla fall blank” en mycket inkännande och avslappnad reseskildring.

I nummer 95 får vi en grotesk av Eamon Espey som hade passat bra i Pox på sin tid, men inte ger mig så mycket. Som en bjärt kontrast till detta följer Stina Johnsons ”Ensam i Eslöv”, ett slängigt tecknat ungdomsminne. Föredömligt enkelt och trevligt. Ruben Vargas Dahlstrand bidrar med en ekologisk mer poetisk serie som hade vunnit på att ta steget ut åt antingen ena eller andra hållet, poesi eller satir? Mer öppenhet eller mer konkretisering? Bilder eller samhälle? Jag skrattar faktiskt lite åt ”Barn är kristdemokrater” av Liv Strömquist, mest för att alla kängor åt Kd får poäng hos mig. Men egentligen är den rätt platt.

Och så rullar det på. Två nummer med en väldigt typisk Galagoblandning. En smula övergrov nybuskis, en smula finlir, en smula platt satir. Somligt är riktigt, riktigt bra, en del är bara bra, men mycket är rätt trist faktiskt. Effektpoesi, satir utan skärpa.

Bäst av allt är Sara Granérs omslag till nummer 95. Sätter dom innehållet på den nivån har vi världens bästa tidning!

Henrik Halvarson
[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i oktober 2009.]

Sök

RSS / Atom