Bild & Bubbla - på webben

STÅLMANNEN PÅ FILM – DE FÖRSTA TREVANDE FÖRSÖKEN

av David Haglund

Superman, eller Stålmannen som han länge hetat på våra breddgrader, är en av vår tids ikoner. I sin klassiska S-märkta dräkt har han i snart 70 år kämpat för sanning, rättvisa och »the American Way«, inte bara i serietidningar, utan även i radioteater och musikal, i tecknade filmer, spelfilmer och TV-serier. Här följer första delen av en artikel främst om figurens äventyr utanför serierutorna.

Sagan om Stålmannen tog sin början i 1930-talets Cleveland med highschooleleverna Jerry Siegel och Joe Shuster. De drömde om att bli framgångsrika serieskapare och gjorde tillsammans fanzin på fritiden. Inspirerade av en figur i Siegels novell »Reign of the Superman« gjorde de 1933 serietidningen The Superman. Efter att ha blivit refuserad brände den besvikne Joe alla teckningar.

ÄNTLIGEN PUBLICERAD

Men skam den som ger sig. En sommarnatt 1934 drömde Jerry ihop den för oss nu så välbekanta historien om superbarnet som skickas från den dödsdömda planeten Krypton till jorden, där han adopteras av ett amerikanskt par. Siegel tog även en personlig revansch genom Stålmannens dubbla identitet – liksom Clark Kent var han själv en tyst och glasögonprydd ung man. Joanne, den flicka som Siegel var kär i och som senare kom att bli hans andra fru, fick stå som förebild till den självständiga reportern Lois Lane, Stålmannens stora kärlek.

Shuster satte pricken över i med sin design av dräkten. Med denna nya version försökte de sig på att sälja serien som dagsstripp, men ingen nappade den här gången heller.

1937 jobbade Siegel och Shuster redan för National Periodical, det förlag som senare skulle få namnet DC Comics, och »Superman« fick sin chans när förlaget behövde en serie till en ny antologititel. Förhoppningsfulla klippte grabbarna sönder och tecknade om sina oanvända Supermanstrippar till serietidningsformat. 1938 utkom så Action Comics nr 1, och 1939 blev serien ironiskt nog även dagspresserie. Resten är numera historia. Om blott två år firar figuren 70-årsjubileum.

RADION SKAPADE KLASSISKA INGREDIENSER

Stålmannen blev snabbt alltför framgångsrik för att bara exploateras i serieform. 1940–51 gick en amerikansk radioföljetong vid namn »Adventures of Superman«. Det var här den klassiska repliken »Up in the sky! Look! It’s a bird… It’s a plane… It’s Superman!« myntades.

Det var även här det bestämdes att Clark Kent arbetade på tidningen Daily Planet för redaktören Perry White (istället för Daily Star som tidningen hette i serietidningen), liksom det var här det dödliga ämnet kryptonit uppfanns, mest som en nödlösning. Huvudrollsinnehavaren Clayton »Bud« Collyer ville nämligen ha semester, och man bortförklarade ersättarens röst med att Stålmannen var försvagad av kryptonit. Senare letade sig denna radioaktiva rest av Stålmannens hemplanet Krypton även in i serietidningsvärlden, och ses numera som en oumbärlig del av myten.

FLEISCHERS ANIMERADE VERSION

Tack vare radions framgång fick Collyer gestalta Stålmannens röst även i Fleischer Studios tecknade version. 1941–43 gjordes sammanlagt 17 korta filmer. Här slogs hjälten mot onda japaner, galna vetenskapsmän och robotar, alltså ungefär detsamma som vilken annan amerikansk hjälte som helst under andra världskriget.

Designen och känslan i dessa filmer ligger mycket nära originalet, men så kallades också Joe Shuster in för att designa figurerna. Teckningsmässigt är filmerna otroligt välgjorda, i klass med Disneys alster vid samma tidpunkt. Dessa filmer var mycket påkostade; den första filmen kostade 50 000 dollar att göra, de övriga »bara« 30 000 vardera.

SIEGEL OCH SHUSTER FÅR SPARKEN

Serien utvecklade på egen hand ett rikt persongalleri under åren: flickvännen Lois Lane, tonårige fotografen Jimmy Olsen, redaktören Perry White; kusinen Stålflickan; det onda geniet Lex Luthor; roboten Brainiac, skojaren Mr Mxyzptlk med flera. Spännande miljöer som Metropolis, Nordpolsfästningen, Fantomzonen och flaskstaden Kandor uppfanns. Inte heller får vi glömma superdjuren: hunden Krypto, katten Streaky, hästen Comet och apan Beppo. Och vem kan väl glömma de olika varianterna av kryptonit – grön, röd, guld, blå – alla med olika effekt. Många av de här elementen kan tillskrivas Mort Wesinger, redaktören som 1950–70 styrde serien med järnhand. Vid det laget var Siegel och Shuster sedan länge utmanövrerade och utblottade.

Naiva som de var om tricksen i förlagsbranschen hade Siegel och Shuster sålt rättigheterna till figuren i och med den första publiceringen. De fick bättre betalt än de flesta andra serieskaparna vid den här tiden, men ingenting som kom i närheten vad serierna, filmerna och prylarna drog in.
Deras missnöje kulminerade efter Andra världskriget, då Siegel efter militärtjänstgöringen upptäckte att förlaget olovandes hade skapat ”Superboy” (på svenska ”Stålpojken”), en spin-off om Stålmannen som ung. Siegel och Shuster stämde förlaget och fick en engångssumma, men de fann sig därefter utan jobb.

FÖRSTA LÅNGFILMEN 1948

Tio år efter sin tillkomst porträtterades Stålmannen för första gången på film av en riktig, levande skådespelare, Kirk Alyn, i filmen »Superman« (1948). Spencer Bennett regisserade »Superman« liksom uppföljaren »Atom Man vs. Superman« (1950), och gjorde senare även en filmföljetong med Alyn som Blackhawk (se artikel i Bild & Bubbla 3/1998). Filmernas specialeffekter var en blandning av tecknad film och trickfoto som såg föga övertygande ut.

Filmernas manus togs från radioföljetongen: i den första filmen beskrivs Stålmannens ursprung och kampen mot Spider Lady (Carol Forman) om en kryptonitmeteorit och en dödsstråle. Först i den andra filmen dyker ärkefienden Lex Luthor upp, spelad av Lyle Talbot. Under större delen av filmen låtsas dock Luthor vara den maskerade mästerbrottslingen Atom Man. Med sina fantastiska uppfinningar lyckas han till och med upplösa Stålmannen i atomer, om än bara tillfälligt.

Lois Lanes (spelad av Noel Neill) uppgift verkade mest vara att råka i trubbel och vara i vägen, ett mönster som tagits från seriernas värld.

TRAGISK TV-STÅLMAN

Knappt ett år efter Alyn tog en annan skådespelare över manteln. George Reeves spelade mannen av stål och Phyllis Coates spelade Lois Lane i filmen »Superman and the Mole Men« (1951), ett pilotavsnitt för TV-serien »Adventures of Superman«. Av olika skäl började serien inte sändas förrän 1953.

Här spelade Noel Neill återigen Lois Lane, en roll hon tog över efter Coates första säsong. Reeves Clark Kent var något tuffare än vi är vana att se honom och till skillnad från de tecknade serierna var Stålmannens äventyr här mer jordnära. Hans fiender var oftare maffian än rymdvarelser. Man får inte glömma att det blir billigare att spela in en TV-serie ju mindre specialeffekter man behöver. Pengarna räckte på så vis ända till 1957.

Under denna period gjorde Reeves också ett inhopp i stålmansdräkt i ett avsnitt av komediserien »I love Lucy«. Det gjordes även en 12-minuters reklamfilm för finansdepartementet 1953 kallad »Stamp Day for Superman« med syftet att sälja statsobligationer.

George Reeves öde efter rollen som Stålmannen är tyvärr en trist historia. Han blev ett offer för så kallad »typecasting« – han blev för evigt förknippad med Stålmannen och fick inga andra roller. Reeves dog 1957, troligen för egen hand. Men åsikterna går isär.

EFTERMÄLET

Flera så kallade spinoffs gjordes: »The Adventures of Superboy« och »The Adventures of Superpup«. Den sistnämnda var en bisarr barnversion av »Superman«, med dvärgar utklädda till djur (!) med namn som Bark Bent, Perry Bite och Pamela Poodle. Världen besparades emellertid en fortsättning.

Det fanns även planer på en TV-serie som fokuserade på Jimmy Olsens äventyr. Överblivna klipp med Reeves skulle användas, men detta tyckte skådespelaren Jack Larson (Jimmy Olsen) var så makabert att han vägrade medverka. De två första säsongerna har nyligen getts ut på DVD, och under hösten 2006 kommer »Hollywoodland«, en film om Reeves mystiska död, med Ben Affleck (»Daredevil«) i huvudrollen.

SERIERNAS SILVERÅLDER

Som vi tidigare nämnt fick Stålmannens skapare, Jerry Siegel och Joe Shuster, mer eller mindre sparken från DC Comics 1947. Joe Shuster slutade teckna serier när hans syn blev för dålig och försörjde sig på diverse ströjobb.

Då huvudarkitekterna bakom serien försvunnit saknade den ett tag riktning innan Mort Weisinger kom in som redaktör. Shuster ersattes som huvudtecknare av Wayne Boring, men även Al Plastino gjorde sina insatser för serien. Från 1955 blev Curt Swan huvudtecknare på serien, en roll som han kom att förvalta i 30 år.
Den här perioden mellan 40-talets Golden Age och 60-talets Silver Age var egentligen rätt händelselös och förlaget spottade ur sig den ena formelmässiga historien efter den andra, ofta om någon märklig kryptonsk företeelse.

En nytändning kom dock 1958, då Wesinger åter tog in Siegel på nåder (och utan byline) för att tillsammans med Edmond Hamilton och Otto Binder ge Stålmannen mer djup. Brytningen med det gamla blev så tydlig att man generellt sett på DC Comics placerade de gamla versionerna av sina figurer på Jord-2 och de nya på Jord-1.

Siegel fick åter sparken 1964 efter att ännu en gång gjort sig obekväm på förlaget.

TAFFLIG ANIMATION

Bud Collyer återvände 1966 för att göra Stålmannens röst i den tecknade TV-serien »The New Adventures of Superman«. Bolaget Filmation producerade sammanlagt 68 stycken taffligt animerade åttaminutersepisoder som visades parvis och kompletterades med ett avsnitt av »Superboy«. Under andra och tredje säsongen varvades Supermanavsnitten med »Aquaman«, »Batman« och andra DC-hjältar innan programmet lades ned hösten 1969 efter protester från en aktionsgrupp beträffande våldsinslagen.
TV-seriens låg nära serietidningens så som den såg ut just då. Detta är inte så underligt då Supermanredaktören Mort Weisinger anlitades som konsult och då flera av tidningens författare bidrog med manus. Under tredje säsongen modellerades Stålmannen också efter Curt Swans serietidningsversion.

SJUNGANDE STÅLMAN

1966 hade även Broadway-musikalen »It’s a Bird, It’s a Plane, It’s Superman« premiär. Det kom att bli hela 129 föreställningar innan den lades ner i juli 1966.

Sture Hegerfors har närmare beskrivit musikalen, som kostade hela två miljoner kronor att sätta upp. Kärlekstriangeln Clark Kent–Lois Lane–Stålmannen stod i centrum, och som obligatorisk ingrediens slängdes även en galen vetenskapsman in. »Den bredaxlade jättebabyn« Bob Holiday spelade här titelrollen och susade omkring på scen upphängd i linor medan han sjöng sånger betitlade »Pow! Bam! Zonk!« och dylikt.

Först 1975 gjordes en förkortad TV-version av musikalen med David Wilson i huvudrollen.

Ett kort smakprov finns att beskåda på >>

Musikalen upplevde en renässans 1988 och spelades då på mer än 20 platser samtidigt. För uppsättningen 1992 på operan i Connecticut skrevs till och med nya sånger.

I samband med detta gavs originaluppsättningen ut på cd.

SUPERVÄNNERNA

Men nu går vi händelserna i förväg. Efter 60-talet kom nästa tolkning av denna moderna myt att dröja. 1973 kom visserligen den animerade TV-serien »Super Friends«, baserad på »Justice League of America« (på svenska som »Lagens Väktare«), men Stålmannen var här bara en av alla hjältar som samlades för att tillsammans bekämpa ondskan. Även andra saker hände samma år: filmrättigheterna till »Superman« köptes då av Alexander och lliya Salkind, far och son och dessutom ett av Hollywoods mest framgångrika producentpar. Om detta får du läsa mer i nästa del. Först lite mer om den tecknade serien.

SERIENS BRONSÅLDER

I slutet av 1960-talet hade en ny stab av författare växt fram kring seriefiguren Stålmannen, bland dem E. Nelson Bridwell, Cary Bates och Elliot S! Maggin. Curt Swan hängde dock fortfarande kvar som tecknare.

Mort Wesingers överlämning av redaktörskapet till erfarne kollegan Julius Schwartz 1970 inleder den period man brukar kalla Stålmannens bronsålder och som sträcker sig ända in på 80-talet. Stålmannen blev allt mer en del av ett gemensamt DC-universum, han mötte allt oftare andra hjältar och blev en symbol för rättvisa inte bara på jorden utan även i hela universum. Jack Kirby tog över serietidningen Superman’s Pal, Jimmy Olsen och fyllde den med härligt färgstarka figurer och skapelser, till exempel Morgan Edge (Clark Kents chef på TV-stationen) och superskurken Darkseid. Denny O’Neil fick 1971 chansen att modernisera Stålmannen och gjorde honom tuffare som Clark Kent och svagare som superhjälte. Till och med Curt Swan inspirerades av de nya vindarna och uppdaterade sin stil något, inte minst tack vare nye tuscharen Murphy Anderson.
O’Neils porträtt fick tyvärr stryka på foten efter bara några få nummer till förmån för mer galaktiska historier, men äventyren var därefter ändå bra mycket fräschare jämfört med åren innan.

SIEGEL OCH SHUSTER FÅR SITT ERKÄNNANDE

Jerry Siegel och Joe Shuster slutade aldrig kriga för att tillerkännas rätten till Stålmannen, och de stämde DC Comics igen 1967. 1975 skickade Siegel ut ett pressmeddelande media, en lång litania i vilken han beskrev hur de lurats på rättigheterna och hur illa de hade behandlats. Stjärntecknaren Neal Adams ställde sig i spetsen för ett upprop för att ge Stålmannens upphovsmän upprättelse.

DC Comics hade nyligen köpts upp av Warner Communications, som inte ville ha någon dålig publicitet inför den kommande filmatiseringen av »Superman«. Man gick därför med på att ge Siegel och Shuster en rejäl pension (till en början 20 000 dollar/år, men troligen betydligt högre med tiden) och att åter sätta ut en ruta i alla serier med texten »Superman created by Jerry Siegel & Joe Shuster«. Shuster dog 1992 och Siegel 1994, men Siegels arvingar driver fortfarande en process mot DC Comics där de nyligen tillerkändes rättigheterna för »Superboy«. Sista ordet är säkert inte sagt än på många år, Warner Bros. har gott om advokater och kommer utan tvivel överklaga varje dom som är till deras nackdel.

David Haglund