Urhunden 1989 Cecilia Torudd Ensamma mamman

Ensamma mamman
Cecilia Torudd

Det var 1985 “Ensamma mamman” såg dagens ljus, som gästserie i Dagens Nyheter. När gästspelet var slut överöstes redaktionen av brev från den beundrarskara som Cecilia Torudd och hennes ensamma mamma hade fått. 1987 kom serien tillbaka, nu som fast inslag på DN:s seriesida, där den fortsatte i två år. 1991 blev serien (det vill säga de gamla seriestripparna) syndikerad hos Bull¹s, och därmed repriserades den i många andra dagstidningar. “Ensamma mamman” handlar om en ensamstående mamma med två tonårsbarn. Dottern Mia är 17 år och är gärna ute om kvällarna. Dessutom vill hon flytta hemifrån. 14-årige sonen Beppe hatar matte och vill inte gå till skolan. Syskonparet driver både sin mamma och varandra till vansinne. Allra argast blir mamman över smulorna som hennes tonåringar lämnar i köket när de ätit. Seriens persongalleri är inte särskilt stort. Av återkommande figurer finns, förutom ensamma mamman och hennes två barn, mammans pappa (han brukar läsa tidningen och kontrollera vilka av hans vänner som avlidit), hennes pojkvän Lasse (som hon ibland inte begriper vad han ska med henne till), och en väninna som hon diskuterar tonårsproblem med. Torudds teckningsstil är enkel men genial. Bakgrunder finns vanligtvis inte med. Figurerna befinner sig ofta i uppretat sinnestillstånd – de hoppar och skriker med hela kroppen. Men med små medel får Cecilia Torudd oss att förstå vad figurerna känner.

Motivering
“Ensamma mamman” är serien som alla – och det vill säga alla – läser. Den är inte speciellt nyskapande, teckningarna är inte de fagraste, och den innehåller inga tjusiga äventyr eller glamourösa hjältar. Men det är serien som alla känner igen sig i. De senaste årens mest omskrivna svenska serie lyckades med konststycket att få den grå vardagen att bli vansinnigt roande.

Övriga nominerade

• “Brun utan tvål” av Joakim Lindengren
• “Den kvinnliga mystiken” av Inger Edelfeldt
• “Klas Katt på upptäcksfärd” av Gunnar Lundkvist
• “Röda rummet” 2 av Per Demervall efter August Strindberg