![]() |
REFRICATER
text av David Haglund På senare tid har det blossat upp något så ovanligt i Sverige som en debatt om konstens vara eller icke vara. Anledningen är att elever på Konstfack enligt en del kritiker gått över gränsen när deras examensarbeten involverat nedklottring av ett SL-tåg och att spela psyksjuk. På ena sidan kallar myndighetsrepresentanter beteendet brottsligt, och på andra sidan står kulturarbetare som hojtar om yttrandefrihet. I mitten står gemene man och har antagligen fått alla sina fördomar om kultur och konst förstärkta. Begreppet ”konst” har som sagt inte enbart positiva konnotationer idag, så att försöka sälja in en bok där tre konstarter möts – foto, bildkonst och serier – är kanske vanskligt. Eller så blir det tre gånger lättare. ”Refricater” är något så udda som en fotobok med porträtt av svenska serietecknare. Än mer udda är att fotografen Christer Järeslätt sedan har låtit samma tecknare skrapa fram helt nya motiv på de våta polaroidnegativen med vassa verktyg. Det har tillkommit nya bakgrundsmiljöer, oknytt, tatueringar, finnar, zombieögon, tentakler och situationer som inte var givna av ursprungsfotot. I grunden ligger dock alltid högklassiga porträttbilder som hade klarat sig bra på egen hand. Men det är just mötet mellan konstformerna som var idén med fotoskrapen, eller refricaterna som de också kallas. I boken berättar Lilith Waltengren om bakgrunden till refricaterna, hur hon och Järeslätt var på reportageresa till Berlin 2001. Hur Järeslätt fotade de svenska serietecknarna Max Andersson och Lars Sjunnesson och bad dem rita på negativen med kulspetspennor. Sedan dess har det blivit allt fler refricater som har kunnat beskådas bland annat på utställningar och i Bild & Bubbla. 2008 samlades de för första gången i bokform. Grundidén är enligt Järeslätt ”att tillhandahålla mer information än vad ett traditionellt porträtt förmår prestera”. Ristningarna blir som en förlängning av personligheten. Hur lyckas man då? Naturligtvis skiftar kvaliteten på tecknarnas dekorationer, från det sirligt intrikata och fantasieggande till det rent fantasilösa och platta. Någon gång blir jag förbaskad på tecknarens låga ambition, andra gånger blir jag fascinerad av omsorgen. För mig är det just seriekopplingen som gör boken intressant, tecknarna själva fungerar som ett lockbete för att dra uppmärksamheten till de andra konstformerna. Det är minst lika intressant att få ett ansikte till namnet som att se deras verk. Man kan möjligen invända mot att serieskaparna marginaliserats när inte en enda av tecknarna hamnar på omslaget med sitt namn. Men det faller väl på sin egen orimlighet när de är över 50 stycken. För den som är specialintresserad av modern bildkonst och foto i synnerhet är ”Refricater” säkert angelägen och originell. För seriefantasten är boken intressant av skälen jag angett ovan, men när jag väl lagt den ifrån mig känner jag ingen längtan efter att plocka upp den igen. Efteråt känns det faktiskt som när jag har varit på en utställning: jag är glad att jag fick vara med om upplevelsen, men det räcker så för mig.
[Ursprungligen publicerad i B&B 181 (2009). Återpublicerad på Seriefrämjandets webbplats i oktober 2011.] |
Övriga artiklar i avdelningen
:: DEBUTERANDE RÅTTFOLK
:: SKRATTOTEKET NR 8: KARL-ALFRED :: REFRICATER :: ROPAREN :: DA JEG REDDET VERLDEN [norsk utgåva] :: 91:AN – DEN INBUNDNA ÅRGÅNGEN 1965 – DEL 1 :: BABY BLUES – PAPPAS BOK & BABY BLUES – MAMMAS BOK :: BLOKK [norsk utgåva] :: ERNIE 2010 – BÄTTRE ATT FÅ ÄN ATT GE! :: ÅKE FORSMARX SAMLADE VÄRK :: KNOCKOUT! :: KÄNGURUALBUM NR 1: LISA OCH SLUGGO ÄTER MAT :: PRINSESSAN JULALBUM :: DEN KROKETE KNIV [norsk utgåva] & KUNSTEN Å KNYTE EN KNUTE [norsk utgåva] :: HÄLGE PRESENTBOK NR 14 & HÄLGE NR 18: VARNING! FÖR VÄXTHUSEFFEKTEN! :: MUMIN NR 9 :: SMOCKOR OCH SMEK: HOTANDE LÄSNING – OM UNGDOMSTIDNINGAR :: DÖDENS NYHETER NR 2/3 1980: DRÄNKT :: KATTEN KARLSSONS ÄVENTYR NR 1–2 :: JAN LÖÖF’S FELIX Andra avdelningar
Senaste i forumet
Gäster online: 51 Användare online: 0 Nyheter
|