STURE STELBEN: IRRFÄRDER

STURE STELBEN: IRRFÄRDER
Av: Mats Källblad
Omfång: 96 sidor i svartvitt
Format: 19 × 24,5 cm, hårda pärmar
Utgivare: Komika Förlag 2008
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: 4 av 5

Här spottas det snus ogenerat, gås i fula paltor samt pratas dialekt kryddad med otidsenliga uttryck och underfundigt egenuppfunna formuleringar. I ett varsamt uppdaterat Åsa-Nisse-land någonstans på vischan i de södra delarna av riket bor en samling av de allra mest stillsamma och godhjärtade människor man kan föreställa sig. De går normalt inte många knop utan spankulerar mest runt i vardagen medan de filosoferar eftertänksamt och småklurigt om tingens omständligheter. Färdas går man allt som oftast medelst motorcykel, gärna av modell äldre.

Denna hojslagsida kommer sig av att serien om Sture Stelben och hans bekantingar originalpubliceras i intressetidskriften MC-folket, men är egentligen inte värre än att det helt smärtfritt går att avnjuta detta album med stor behållning även om man, som jag, inte ens innehar ett körkort med A-behörighet.

Humorn är genomgående varm och kärleksfull, mestadels av det lite mildare slaget, ofta lätt bisarr men absolut inte utan finess. Ibland skymtar en lätt samhällskommenterande och rentav kritisk ton som tydligt placerar oss i samtiden. Och missa inte alla innovativa ljudeffekter, särskilt från den brokiga floran av ålderstigna alternativt hemmabyggda motorfordon, här hittas audiovisuella guldkorn som är inget annat än obetalbara!

Vilket relativt osökt för oss över från text till bild. I Mats Källblad har Sverige nämligen begåvats med den mest opretentiöst naturliga serietecknare jag känner till. Här finns inget av krystade manér eller anpassning till rådande modenycker inom illustrationsskrået. Och heller inga avancerade sidkonstruktioner eller andra ovidkommande visuella fyrverkerier för att imponera. Oftast handlar det inte om annat än nio lika stora rutor per sida och ett fullkomligt avslappnat och behagligt flyt i berättandet. Bildinnehållet är välavvägt ner på detaljnivå i varenda ruta. Alltid tillräckligt med fria, levande tuschlinjer får att ge materialkänsla, struktur och volym, men aldrig något onödigt briljerande. Helheten känns nästan osannolikt självklar och verkar skenbart enkel, men det krävs garanterat osedvanlig förmåga och stor rutin för att ro iland med det här.

Bättre uppdatering av den klassiska svenska humorserietraditionen låter sig förmodligen näppeligen göras. Som exempel avslutar jag med en lakonisk favoritreplik bland många andra: ”Jag har ingen rygg. Bara en sena som håller upp röven.”

Nicolas Krizan
[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandet webbplats i maj 2010.]