DET MÖRKA TORNET: REVOLVERMANNENS BERÄTTELSE

DET MÖRKA TORNET: REVOLVERMANNENS BERÄTTELSE
Av: Peter David, Robin Furth (manus), Jae Lee och Richard Isanova (bild)
Översättning: Henrik Brandendorff
Omfång: 240 sidor i färg
Format: 17,5 cm x 26,5 cm, hårdinbunden
Utgivare: Egmont Kärnan 2008
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: 2 av 5

Marvel har parat ihop Stephen King med Robin Furth och Peter David (manus) samt Jae Lee och Richard Isanove (bild) för att berätta en prologhistoria om revolvermannen från bokserien ”Det mörka tornet”. Man får följa hans uppväxt och resa från ung pojke till någonting som börjar närma sig det han är i böckerna.

Och jag tror att detta bara är intressant för dem som läst böckerna.

Jag läste massor av Stephen King när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Jag läste aldrig ”Det mörka tornet”, för jag tror inte de kom ut förrän senare. Jag gillade hans böcker på den tiden och tror att jag fortfarande skulle kunna uppskatta honom om jag satte mig ner med en av hans böcker. Förutom att han är en rutinerad författare som vet vad han sysslar med så finns också en slags berättarglädje i dem som jag tycker lyser igenom det mesta han gör. Säkert är det även så i det här fallet. Det finns ett efterord i boken där han berättar entusiastiskt om hur det varit att jobba med Marvel och seriemediet och det är kul att läsa.

Ungefär vid samma tid som jag läste Kings böcker upptäckte jag också Jae Lee (det här var i början av 1990-talet och jag lyckades snubbla över ett nummer av Youngblood: Strikefile, där ena halvan var en historia av Jae Lee precis när han började bli riktigt intressant. På den tiden var hans stil mycket råare och påminde om någon slags blandning av den tidens Bill Sienkiewicz och… ja, jag vet inte. Det var en unik stil, full av brutal energi som han nu på senare år har lyckats tygla och styrt in på ett spår som jag skulle beskriva med helt andra ord. Om bilderna var mer rörliga på den tiden så är de snarare stillbilder nu. Ögonblick fångade och frysta till is. Och det är en skam att det första(?) som ges ut av Lee i Sverige inte är någonting mer intressant än det här.

Boken är en snygg utgåva. Hårdpärm, bra papper, överlag en fin produktion, och Lees bilder är otroligt vackra. Men sedan tar det slut. Historien berör mig inte för fem öre och jag slutar efter ett tag läsa för att bara titta på bilderna. Med rätt manus hade det kunnat bli fantastiskt, men istället faller den platt. Kanske har det med översättningen att göra? Jag har inte läst originalet så jag kan inte jämföra, men den gammaldags stil den är skriven i funkar inte för mig. Det låter bara konstlat och blir oengagerande. Antagligen missar jag någonting i och med att jag inte läst böckerna, men så stor skillnad kan det inte vara ändå.

Bra initiativ av Egmont Kärnan att ge ut någonting av Jae Lee, men den här boken får för mig bara funktionen av en konstbok. Snygga bilder, otroligt snygga till och med, men inte mer än så. När Helvetet fryser till is och någon får för sig att ge ut Jae Lees egna historia ”Hellshock” på svenska, då kan vi börja snacka. Tills dess nöjer jag mig med att titta på bilderna.

Mattias Elftorp
[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandet webbplats i maj 2010.]