MAMMUT SPECIAL NR 4: STENSTADEN

MAMMUT SPECIAL NR 4: STENSTADEN
Av: Leif Almqvist
Omfång: 48 sidor i svartvitt
Format: [uppgift saknas]
Utgivare: Bokomotiv/Fria Serier 1979
Pris: ca 13 kr (INKÖP-pris: 10,10 kr)
Betyg: [uppgift saknas]

Det är en betongförort utanför Stockholm som är ”stenstaden” i Leif Almqvists debutalbum. Orten har med djävulskt träffande ironi fått låna namnet från den gamla folkskoleidyllen Sörgården. I Sörgården bor huvudpersonen, den trettonårige Jerry, och hans kompisar.

Men titeln har flera betydelser. Den syftar också på en märklig förmåga som Jerry plötsligt begåvas med – att förvandla människor till sten. Och den står säkert även för de känslo- och upplevelsemässigt torftiga förhållanden som Almqvist menar att ungdomarna i Sörgården lever under.

I Sörgården är det rutinen och tristessen som råder. Det är likadant i skolan, på fritidsgården och i centrum – överallt där de unga får vara. Ungdomarna revolterar mot det tillrättalagda samhällets regler på det enda sätt de känner. De mobbar mindre ungar med tråkningar och våld, de snattar ur butikerna, de skolkar från skolan, de röker, sniffar och skaffar öl och sprit. Och hemma väntar den pjåskande modern och den bistert stränge fadern, båda lika oförstående på sitt sätt, lika oförmögna att försöka lösa ungdomarnas problem med annat än regler och förbud.

I den här för moderna ungdomsböcker nästan standardiserade miljön finner sig Jerry plötsligt besitta kraften att förstena människor. Med Kojak och Fantomen som förebilder börjar han fantisera om den makt han skall få. Nu skall de vuxna inte hunsa och misstro honom längre – de skall tvingas respektera honom!

Men Jerry märker snart att han inte kan kontrollera kraften. Försteningarna händer bara när han är riktigt ursinnigt arg på någon, och då utan att han egentligen vill det. Han håller därför förmågan hemlig.

Samhället reagerar kraftigt på de mystiska försteningarna i Sörgården. Myndigheterna försöker först tysta ned saken, men somliga, av allt att döma inom polisen, bestämmer sig for att dra nytta av rädslan och osäkerheten och försöka införa någon form av polisstat. Exakt vad man vill göra visas inte, för där slutar albumet rätt så abrupt.

“Stenstaden” har brister som avslöjar att den är gjord av en orutinerad serieskapare. Teckningarna, som är utförda i realistisk stil med kraftiga linjer och tunga skuggor, präglas av osäker anatomi och tuschning. Ungdomarna är ganska omsorgsfullt tecknade, men verkar genomgående något äldre än vad som är meningen. De vuxna är med ett par undantag hafsigt skildrade. Svagheterna i bilderna är i regel inte så stora att de stor läsningen, fast de dramatiska höjdpunkterna har knappast blivit så bildmässigt effektiva som tecknaren tänkt sig.

Vad jag kan förstå är ungdomarnas jargong väl fångad. Porträttet av Jerry är ömsint och tillräckligt nyanserat för att bli trovärdigt. Skildringen av vuxna och myndighetspersoner har fått så litet utrymme att det bara blir grova karikatyrer. En del känns så löst påhängt att det snarast hör till någon annan historia.

Avslutningen är kanske inte helt lyckad. Den antyder att det som föds av hat kan upplösas av hängivenhet – att det inte är med vald som “stenstäderna” inom och omkring oss skall rivas – men den är inte särskilt tydlig eller övertygande.

Men ändå har Almqvist fyllt ut sina sidor väl med en lugnt berättad vardagshistoria med fantastiska inslag, litet a la Rolf Gohs men mycket mindre handfast. Att han i ett enda album skulle lyckas berätta om och satirisera allt det han tycks ha föresatt sig är inte att begära. Till nästa gång har han säkert insett det. Så den serien tänker jag inte missa!

Ursprunglig bildtext: Jerry i ”Stenstaden” drömmer om sin nyvunna kraft.

Rolf Lindby
[Ursprungligen publicerad i B&B 3/1979. Återpublicerad på Seriefrämjandets webbplats i mars 2010.]