PRATBUBBLAN! EN BOK OM SERIER

PRATBUBBLAN! EN BOK OM SERIER
Av: Sture Hegerfors
Omfång: 144 sidor
Format: Inbunden bok
Utgivare: Bra Böcker (bokklubbsupplaga)/Trevi (bokhandelsupplaga) 1978
Pris: ca 85 kr
Betyg: [uppgift saknas]

Som en ”glad och subjektiv” bok om serier presenterar Sture Hegerfors detta sitt senaste verk i förordet. Närmare bestämt är det en lättsam uppslagsbok över 56 serier/seriefigurer, som presenteras tillsammans med sina skapare.

Omedelbart gör boken ett mycket trevligt intryck. Bildmaterialet är rikt och många gånger intressant, layouten är helt förstklassig, trycket likaså.

Texten är kåserande i samma stil som seriepresentationerna i Hegerfors tidigare bok ”Serier och serietecknare” och ett och annat textstycke är också direkt överflyttat från den boken. Urvalet av serier är starkt inriktat på sådana som är kända för en någorlunda bred svensk serieläsarpublik. ”Krazy Kat”, ”Little Orphan Annie” och ”The Incredible Upside-Downs” är nästan de enda undantagen från den regeln. Men även en gammal B&B-läsare kan hitta en del nya kunskapskorn.

Naturligtvis finns det enstaka detaljer man får lust att anmärka på i en sådan här bok, särskilt vad gäller bildvalet. Speciellt hänger jag upp mig på en sak: när Hegerfors skriver om klassiska serier, som på senare år starkt försämrats, använder han ofta fler och större bilder ur seriens urartade version än ur den gamla goda. Det gäller bl a ”Karl-Alfred”, ”Musse Pigg” och ”Modest y Blaise”. Det kan göra det svårt för läsaren att begripa berömmet över serien i texten.

Nåväl, det finns många välvalda bilder också. Men man grips av en misstanke om att valet av sentida bilder beror på samma filosofi som förefaller ha styrt serieurvalet: genomsnittsläsaren ska känna igen sig, han ska ha lätt att orientera sig bland bekanta figurer och bekanta teckningsstilar.

Till en viss gräns är säkert detta en vettig målsättning. Men jag tycker Hegerfors låter den få styra alltför mycket. Ingen hade tagit illa vid sig av något mer pedagogiska ambitioner, något ner konstnärligt ambitiösa serier. Varför har t ex inte Guido Crepax fått något eget avsnitt? Sture Hegerfors har ändå flera gånger sagt att Crepax hör till hans favorittecknare, så denne hade passat i det ”subjektiva” urvalet. Eller var det förlaget som tyckte Crepax var för svår för den enfaldige genomsnittsläsaren?

Det finns ett lite mer ambitiöst avsnitt i inledningen, där Hegerfors redogör för serieformen. Tyvärr är detta det enda ställe i boken där layoutavdelningen schabblat. Sidorna ser så tråkiga ut jämfört med resten av boken att få torde komma att läsa dem ordentligt.

Att ”Pratbubblan” är helt okritisk mot de serier som tas upp i boken tycker jag inte är någon avgörande brist i och för sig. Den här sortens böcker har också sitt existensberättigande, som en underhållande introduktion till serierna eller som en hängiven fan-bok för den breda massan av seriefans, de ”vanliga” serieläsarna. Det är en medveten inkrökthet i stil med alla de underhållningsböcker om underhållningsfilm – ”W C Fields bästa gags” osv – som ges ut på engelska. Däremot vill jag ifrågasätta att detta är rätta tidpunkten att ge ut en sådan bok. Det finns oskrivna böcker om serier som är mer angelägna, och som vi skulle behöva först – också som en möjlighet att gå vidare till för ”Pratbubblans” läsare.

Men nu är det alltså ”Pratbubblan” vi har fått – ingen oumbärlig bok, men visst är den trevlig att läsa för oss seriefans. Inkrökta som vi är i ohämmade stunder.

Göran Ribe
[Ursprungligen publicerad i B&B 4/1978. Återpublicerad i mars 2010.]