ROSA & ASOR – DEN GULA KJOLEN & ROSA & ASOR – DEN RÖDA BOKEN

ROSA & ASOR – DEN GULA KJOLEN
Av: Anna Guldager (manus) och Helena Braun (bild)
Karaktärsutvecklare: Stevens Henri
Omfång: 32 sidor i färg
Format: 230 × 170 mm, liggande format, inbunden
Utgivare: Anna Guldager 2006
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: 2,5 av 5

ROSA & ASOR – DEN RÖDA BOKEN
Av: Anna Guldager (manus) och Bigita Faber (bild)
Omfång: 64 sidor i färg
Format: 210 × 148 mm, liggande format, limmad
Utgivare: Anna Guldager Production 2007
Pris: [uppgift saknas]
Betyg: 1 av 5

Det värsta jag vet är pekpinnar och att bli klappad på huvudet. Just detta är legio i de bägge böckerna om det siamesiska tvillingparet Rosa och Asor, skrivna av Anna Guldager. Böckerna sägs vara riktade till barn 6–12 år, och det är mycket möjligt att de allra yngsta inte reagerar när de blir tvångsmatade med politiskt korrekta floskler. Men för de äldre läsarna torde upplägget rätt snart framstå som smått irriterande.

Den första boken, ”Rosa & Asor – Den gula kjolen”, är mer bilderboksliknande, och den finns dessutom som animerad kortfilm, kan man läsa på författarens hemsida. Här är det Helena Braun som stått för teckningarna, och de funkar faktiskt rätt bra. Helt klart den bättre av böckerna. Rosa och Asor ska gå på fest och medan flickan Rosa vill ha svarta jeans vill pojken Asor (”Rosa” baklänges) tvunget ha en gul kjol. Det är alltså de traditionella könsrollerna som ska bekämpas. Plus att huvudfigurerna i egenskap av siamesiska tvillingar sig är vandrande exempel på att det är okej att vara annorlunda.

Den andra boken, ”Rosa & Asor – Den röda boken”, är dubbelt så tjock som debuten och har en mer traditionell serieform. För teckningarna och vattenfärgmålningarna står den här gången Bigita Faber. Tyvärr lyckas Faber mindre bra, för även om hon är en bra tecknare får hon inte till samspelet med Guldagers manus och läsaren känner sig mest snurrig. Själva historien är också rätt förvirrande och närmast drömlik: en ond författare har stulit Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump” och gett ut den som ”Den röda boken”. Nu ska han få pris för den. Samtidigt måste alla invandrare kunna berätta vad den röda boken handlar om för att få stanna (månne en parallell till Folkpartiets språktest?). Rosa och Asor försöker mitt i allt detta hjälpa indianflickan Pearl som bor på en soptipp och jagas av hemliga polisen.

Budskapet den här gången är inte lika tydligt, men vi får veta att man ska vara snäll mot invandrare, att kvinnor kan bli presidenter och att det är nyttigt även för samhällets toppskikt att jobba i serviceyrken som vanligt folk.

Olika stipendiefonder och jämställdhetsprojekt verkar ha strömmat till för att stödja utgivningen av dessa bägge böcker. Tydligen finns det folk som tycker att det här är så pass viktiga serier att de måste nå en bredare massa och lånas ut på biblioteken. I princip är det inget fel med det, för det är väl trevligt att det finns folk med fina ideal. Men jag tycker personligen inte att hantverket ligger på en sådan nivå att resultatet blir engagerande. Som serie funkar ”Rosa & Asor” mindre bra, helt enkelt.

Serien är som bäst när den behandlar en enda viktig frågeställning, som i första boken, annars blir man som läsare alldeles för övermätt. Det hade räckt mer än väl om den första boken handlat om en pojke som ville bära kvinnokläder. Det hade varit intressant nog.

David Haglund
[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i februari 2010.]